Ansiktet droppar av svett överallt.
Solen bränner mitt skinn på två minuter är jag röd. Jag har solglasögon med spegelglas, ingen kan se mina ögon. Den ena efter den andra frågar om vi vill köpa solglasögon, massage, halsband, sarong, frukt.
Mangokvinnan är så tunn. Vi köper två påsar för femtio tusen.
Vita kroppar ligger och latar sig. Bruna kroppar som vita kroppar ignorerar. Tills vi vill ha något. Kaffe, juice, mat, vägbeskrivning.
Vi är så trötta efter flyg, taxi, buss, båt. Våra kroppar flyter i turkost. Vi ligger där omslutna av paradis. Bara flyter.
Någons vardag. Någon annans paradis. Allt är så vackert. Men det går att ifrågasätta hela min existens på varje steg i den vita sanden.
Nedan är bilder från mellanlandningen i Qatar. Stor kontrast till Indonesien. Vi såg inga turister och ingen pratade med oss.
Jag tycker om din medvetenhet, Hanne. Allt ställs på ändan nu när världen kommer till oss med all sin sorg och smärta. Påtagligt. I natt kom 200 flyktingar till Gotland. Igår berättade en pojke från Afghanistan om sin flykt. Vi ska inte ha dåligt samvete för att vi lättjefullt flyter i turkost vatten. Men vi ska banne mig förstå till vilket pris vi gör det, och betala tillbaka genom medmänsklighet. Varhelst vi är i världen.