Så var jag förkyld igen. Regnet öser ner utanför och min plan var ju att åka till Malö för att träffa Pax och Hasselgrenarna. Huvudet dunkar och det går liksom inte. Det går inte att göra någonting. Men inte har jag någon feber fast hela kroppen gör ont och varken panodil eller ipren hjälper. Min förra läkare Lars Rånge sa varje gång jag kom till vårdcentralen för någon ny krämpa ”Hanne du måste skaffa dig ett intresse som inte har med idrott och rörelse att göra!” Pyttsan tänkte ja, fy fan va tråkigt. Men han hade nog rätt. Lars sa också att jag borde läsa Nietzsche, så skulle ja nog komma ur min ångest. Jag har fortfarande inte läst Nietzsche men kommit ur den mesta ångesten det har jag nog. Fast ibland blir jag så irriterad på alla som säger att träning är den bästa antidepressiva medicinen. Jo tack, jag vet! Men när en inte kan träna då?! När en inte orkar, är sjuk eller när en vill göra annat? Jag är typ alltid glad och lycklig efter ett träningspass men jag vill fan va glad och lycklig annars också. 

Vi lever i en värld där vi matas med att kost och träning är vägen till hälsa och att hälsa är lika med lycka. Det vi glömmer är ju att hälsa inte är någon väg vi ska vandra, något mål vi ska nå. Hälsa är det vi har här och nu och visst underlättar en god hälsa att må bra men att ha superkondis, starka muskler, magrutor och spänst i kroppen är inte nödvändigtvis lika med att må bra. Det är många människor i min närhet som har eller som kommer att banta bort stora delar av sina liv. Jag har gjort det själv. Du strävar efter någonting du tror är bättre än där du är nu. Antingen gör du detta aktivt eller i ditt huvud. Båda sakerna får en att tappa nuet. Och eftersom nuet är det enda som egentligen existerar så slutar vi leva för en stund. 

Jag älskar att träna för jag älskar action. Eller kanske inte träningen i sig, att öva öva öva tills du lär dig, men att sen kunna något nytt och att få röra på mig, det gillar jag ju. Jag blir som ett barn när jag får stå på en bräda som rör på sig, när jag badar eller när jag klättrar. Men vuxenvärlden ska hela tiden prestera och min rörelse blir till något som hela tiden ska förbättras. Jag ska springa längre, snabbare och få en lägre vilopuls annars står jag stilla. För tillfället har jag en sjuklig lust att röra på mig, men min snoriga, dunkande hjärna säger nej. Jag har däremot just nu ingen lust till träning. Jo jag älskar också att pressa mig, att nå nya mål och att vinna en match jag har tränat inför. Men just nu vill jag få min kropp att igen, precis som när jag var barn, bara känna den spontana rörelseglädjen. Du ser något som går att balansera på, du hoppar upp. Du tar sats och chansar på att klätterställningens tak och plattformen under är tillräckligt nära för att du ska kunna hoppa. Du lär dig dyka. Du hoppar från trean och sedan från femman och en dag är du uppe på tian.