För andra veckan i rad lägger jag fram kläder inför helgens tävling. Denna gången har jag även hunnit packa tävlingsväskan på klubben, ett extra tandskydd, rött och blått huvudskydd, handskar, handplattor till Stina, extra Mbk jacka, blåvitt tävlingslinne, vattenflaska och viktigast; startboken. Dagen innan har jag kört ett sista pass med Kennedy, allt känns rätt. Nu äntligen är det min tur. Jag fixar bil och boende i Örebro, here I come BK Kelly Box Open, inget kan stoppa mig nu! Eller? Jo precis som förra veckan får jag reda på att motståndarklubben ställer in min match, Tim ringer på morgonen. Jag fattar ingenting de sa ju att de va 100% säkra? Inget är hundra procent säkert inom boxningen snarare 99 procent osäkert. 

 

Jag har kämpat med boxningen i många år nu. Det första året när jag hittade till Visby BK var fighten mot mina egna demoner, en ätstörning som hade tagit över mitt liv. Jag var tunn som en sparv men boxningen fick mig att vilja växa. Men det var tufft från början, självförtroendet fanns inte riktigt och trots att jag vågade mig till ännu en klubb i Sandviken och fick min första match som slutade med guld trodde jag inte riktigt på mig själv. Sen var jag inte riktigt frisk, det tar tid. Efter ett år utomlands och en underbar månad präglad av stenhård boxningsträning i Thailand ville jag tillbaka. Min kärlek för Majornas Bk var stark och jag flyttade till Göteborg nära klubben. Men år av slitningar på kroppen hade stressat sönder immunförsvaret och hormonsystemet. Nu väntade två år av trötthet och ständiga infektioner, jag utvecklades långsamt och kunde aldrig satsa. Jag började istället engagera mig som tränare och lägerarrangör. Jag kom med först i Mbk:s styrelse och sedan i valberedningen för Svenska boxningsförbundet. Jag kände att jag ville ge tillbaka till sporten, ge tillbaka den kärlek jag känt att jag själv fått. Men att arbeta ideellt tar oerhörd energi och boxningen vilar på många konservativa stenar. Jag har med hjälp av några få eldsjälar kämpat i motvind. 

 

Men mitt engagemang grundar sig i ett brinnande intresse att själv få vara i ringen. Träningen och allt slit behöver sitt mål. Jag är van att bli den ständiga pedagogen, skådespelardrömmarna ledde till dramapedagog, idrottsglädjen till idrottspedagog. Men att ta steget till boxningscoach på helttid är för tidigt. Jag är inte själv klar i ringen, jag vill inte titta på bara, ännu. 

 

Min nya tränare har mer kärlek för sporten än många andra. När jag gnäller över den inställda fighten messar han tillbaka "If it's in your heart then it's for you, but remember challenges that you are facing now its to weaken you so that you give up. So prove the obstacles ahead and focus on boxing and you will achieve."

 

Det är sådana eldsjälar som han och som de andra tränarna och underbara vännerna som fått mig att stanna. Men att vecka efter vecka förlora mer och mer hjärnceller under sparringen är det verkligen värt?

 

Som vanligt är mitt största problem min ovisshet, vad vill jag?