Det är många blandade känslor när det kommer till idrotten för mig, å ena sidan att bara fokusera på att ha kul, å andra sidan på att prestera. Jag har testat många sporter men boxning är i särklass den jag hållt på med mest. Varför vet jag inte riktigt, den är i särklass den dummaste sporten jag hållt på med. Känslorna för boxningen åker berg- och dalbana nästan varje vecka. Denna veckan hade jag ju bestämt mig för att gå match, jag kände att jag var på väg upp och motivationen kom tillbaka med full fart. Dagen innan fighten fick jag reda på att min motståndare hoppat av, boom ner på markplan igen. Jag tänker att det borde vara bättre att hålla på med det som bara ger en glädje, som skateboard, där måste jag inte tävla. Men min motivation ligger lite i målet, fast jag vill lära mig att bara njuta av nuet så är det ju så förbannat svårt, det vet alla. En plan ger mig en karta, en ram, en kompass, ett sammanhang men det försvårar även att leva i det enda som finns, nuet. 

 

I torsdags var jag på GHIF och höll i skateboardworkshop. Jag tror flera av barnen där är rätt bra på att va i nuet, i alla fall fick dom mig att vara där en stund, stort tack för det ska ni ha, alla fina barn. Den som alltid fattar och förstår är Pax, hon tar mig tillbaka till nuet hela tiden. För henne finns bara nu och hon verkar använda och leva i varenda sekund. Ganska ofta vill jag va en hund.