Har varit krasslig i tre veckor snart. En svintöntig liten ynka förkylning, men detta är en av mina svaga sidor. Alla lyckohormoner jag får av fysisk ansträngning uteblir ju liksom och jag travar runt rastlös. Tänker att nu kanske jag kan springa lite i alla fall, men halsen smärtar och säger NEJ HANNE DU MÅSTE VILA. Jag vilar en vecka till och frustrationen är total. Jag skäms och tänker på alla fattiga människor utan mat, alla med cancer, med aids, med ebola, med... sen ger jag lite varm choklad till en tunn tiggare...sen går jag och min kusin in på Stadium och köper onödiga prylar. Sen skäms jag lite till men när jag ligger hemma hos familjen Visby, på min nya Foam Roller och rullar mina ömma muskler glömmer jag världen för en liten liten stund.

 

Min kusin ja, Turi från Nya Zeeland, har varit och hälsat på. Förtsa gången utanför sin ö har han tagit sig till Sverige och hälsar på lilla Gotland. Han är en energibomb och medan jag tar små långsamma hundpromenader springer han mil efter mil i sina Nike Free. Vi har båda maoriblod i våra hjärtan men för tillfället märks det mer på honom än på mig. Vi badar bastu och hav och han bara slänger sig ner i det iskalla vattnet och tar några rejäla simtag under ytan. Jag doppar min kropp snabbt och skyller på min förkylning. Känner mig varken som en krigare eller viking. 

 

Alla har dock sina inre strider och min handlar ju såklart inte om en förkylning utan, hör och häpna, om något djupare! Oavsett så njuter jag av Turis sällskap. Folk vi träffar säger att vi är lika och jag blir så stiolt och nöjd över mitt Nya Zeeländska ursprung. Tänker på min surfarpappa jag aldrig träffar. Jag och Turi tittar på gotländska vågor och bedömmer de som alldeles för skummiga. Sen går vi in på godisaffärer som får hans ögon att likna de jag såg för första gången när jag var tolv. Han var sex år gammal och sprang omkring på barfota fötter, tillsammans med sin storebror, på precis allt! Jag ville göra samma men mina bleka svenska hälar skrek efter skor så fort de nuddade minsta grus. Han hade liksom hunnit öva utomhus några år. Lite orättvist tänker jag. Att få ha varmt året om eller att slippa detta mörker. Men jag måste sluta jämföra livet för gräset är ganska fint när jag tittar närmre på just det jag står på. Glömmer att titta ordenligt bara.