I lördags var jag på boxning, Mikaela Lauréns VM-match. Men just nu är jag mest besviken och orkar inte tala om upplevelsen. Det vår så himla synd att Mikaela som kämpat så inte fick möta Hanna Gabriel för nu var det en oförberedd Victoria Cisneros som fick agera slagpåse och jag tyckte bara det var jobbigt att kolla på. Jag gillar jämna spännande matcher där ingen är totalt underlägsen, där båda har en chans. Som igår lite när jag tittade på fotbolls-VM. Självklart var det en besvikelse att se Nigeria peta in sina mål när Sverige var så nära på att ta hem det och min oro är stor för hur det ska gå mot USA och Australien. Det känns så viktigt att det går bra för dem så att alla fattar vad det är Moa Svan snackar om i "Det riktiga landslaget". Jag va i Stockholm igår och de vanliga svensson pubbarna visade då ingen match utan det fick bli framför tvn. Vi ringde runt till massor av sportbarer men fick svar som "Öh..va vilken match? VM?" Ja ba hallllååå?! Men så konstigt är det inte, jag som mest är inne på boxning och inte följer fotboll så mycket förutom just när det handlar om landslaget har nästan hunnit missa att det var redan nu det var dags. Hade det vart herrarna hade vi liksom hört grannarna skrika vid mål... ja eller snarare grämma sig över att motståndarlaget gör mål. Men nu var det tyst som i graven och vi fick själv stå för "JAAAAAA!" "NEEEEEJ" "FAAAAAAAN" "PHU!" "YEEEES!". Fattar ni inte vad jag snackar om så läs boken genast!