Så kom den åldern då jag inser att jag inte kommer att bli bäst, på något. Och jag känner mig ledsen och misslyckad. Om jag skriver en bok nu och får den utgiven, då kommer jag vara lite mer speciell än majoriteten men jag kan aldrig bli en ung författare. Nuförtiden är unga författare max 25 år.

Jag är bra på lite av varje och om mitt mål inte är att bli bäst, omtyckt och älskad av alla, bekräftat och ärad, ja då skulle livet vara rejält härligt. Upplevelserna är många och min kropp fungerar både som simmare, cyklist, brädåkare eller boxare.

Jag har en kropp som skulle kunna bestiga berg, jag skulle kunna dyka med delfiner eller hoppa fallskärm. Jag kan sparka en boll och jag kan hålla i ett tennisracket och till och med träffa. Jag kan crawla och jag kan ta 25 metersbassängen lätt som en plätt under vattnet.

Jag kan inte sjunga särskilt bra men jag använder min röst hela tiden. Jag finns inte på biofilmer men jag kan spela teater varje dag, om jag vill. Min kropp är inte alltid så graciös men jag kan både dansa på en fest, stå på händer och göra kullerbyttor.

Jag är inte rik men jag kan spara så att jag kan åka utomlands. Jag är inte gift och jag har inga barn men jag har en flickvän en hund och en lägenhet.

Jag kan inte se små detaljer på månen men jag klarar mig utan glasögon. Jag kan köpa godis när jag vill och jag kan äta glass utan att få ångest. Jag kan bestämma vad jag vill satsa på och jag har fortfarande inte valt ett yrke. Jag har vänner över hela klotet och jag skulle kunna åka till Australien imorgon och klappa en känguru inom 48 timmar.

Huuuur kan jag inte njuta!? Huuur kan jag gå runt och vilja va bäst?

Torgny Lindgren berättar om sina tankar när han sitter hemma i soffan och tittar på Vasaloppet. Han tänker att ettan, tvåan och trean kämpat sig blodiga för att åstadkomma en träning som tar de i mål på denna tid. Deras liv är träning. Sen kommer någon på plats 895. Denna kanske har hunnit njuta och druckit lite blåbärssoppa.

Häromdagen hade jag ett samtal med en tävlingslöpare. Vi hade båda två sprungit midnattsloppet. Han kom sjua och jag har inte ens kollat vilken tusendeplats jag kom på. Han säger att loppet är en hemsk mil, särskilt masthugsberget. Jag säger att det är väl värt det för när man kommer upp på toppen får man njuta av gospelkören klädd i vitt och den häftiga utsikten? Han berättar att man inte hinner njuta av sådant när man tävlar. Jag längtar efter sommaren och långa sköna lediga dagar. På sommaren är inte tävlingslöparen ledig, då tävlar och tränar han som allra mest.

Jag tänker att mitt mål hädanefter ska bli att kämpa för att bli en medelmåtta som kan njuta av att vara just en medelmåtta. Hädanefter skall mina största förebilder vara medelmåttor, helst sådana som njuter av detta faktum, att inte behöva vara bäst.

Välkommen till min nya period av njutning och medelmåttning. Jag behöver inte vara bäst längre och detta kanske är den största frihet en människa kan uppnå. Att bara få vara.